fajndivajn

Det händer ibland, inte så ofta, att jag kan känna mig riktigt ensam.
Jag är inte ensam, men ibland får jag bara den känslan. Som idag. Jag vaknar av att det är tomt i lägenheten, sängen är tom, det är bara jag. Jag vet att John är och jobbar och att han snart kommer hem. Ändå är det ensamt.
Jag tror detta sitter i från när jag var liten, runt åtta år. Jag var hemma hos en kompis och min pappa skulle hämta mig. Vi bestämde att jag skulle gå ner till affären en bit från kompisen, så skulle vi ses där. Det var absolut inget farligt och ingen trafikerad väg eller så. Sagt och gjort, jag väntade på pappa vid affären. Jag bar ingen klocka så jag hade noll koll på tiden. Men det kändes som evigheter. Pappa kom inte. Jag började leta. Tillslut bestämde jag mig för att gå hem. Väl hemma utanför porten var jag jätteledsen och kände mig så övergiven. Jag tror inte att jag visste om jag skulle få träffa mamma eller pappa igen. På något vis kom jag in och tillslut så kom pappa. Vi hade gått om varandra, visade det sig. Men det jag minns mest från denna kvällen var att han hade lagat kanelbullar och när jag kom hem så doftade hela lägenheten kanelbulle. Och så spelade han en CD skiva som han tyckte om - Angelique Kidjo. Varje gång jag hör skivan så tas jag tillbaka till denna kvällen.
Det var nog väldigt traumatiskt för mig. Visste ni att jag var livrädd för att gå ut själv fram tills jag var typ 11 år! På grund av att min pappa inte ville möta mig i porten, utan vid affären. Jag kommer ihåg den dagen jag skulle bryta mitt mönster och våga. Jag sprang ner till Statoilmacken som låg där vi bodde innan och så sprang jag in och köpte det jag skulle ha, sen sprang jag upp igen. Sedan dess gick det bra att gå själv.

Permalink Personligt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ja, det händer en massa roliga saker i mitt liv, ni anar inte!
Som idag till exempel. Det är kanske egentligen en sån typisk "Sara".
Jag åkte med John till hans jobb idag, för att sedan köra bilen till Bunkeflos Bilservice. Yep, bilen behöver en spaweekend egentligen, men det har vi då verkligen inte råd med.
I alla fall, jag kommer till Bunkeflo, får höra att de nog kommer ta hand om bilen under förmiddagen, så då beslöt jag mig för att åka hem. Det innebar att jag skulle få åka buss i en timme och byta buss en gång. Allt var frid och fröjd tills jag satte mig på andra bussen, bussen som skulle ta mig hem. Jag fick den här kallduschkänslan, ni har säkert känt den ni med. Ni vet, man kommer på en sak som bara raserar hela dagen. I mitt fall var det att jag inte hade några husnycklar! Jag kom på att John inte gav mig hans, och jag tog inga med mig. Coollugnt ringde jag till John och frågade om han hade några husnycklar, och då började han skratta. Han kallade mig dum också. Inte elak, utan korkad. Jag kan inte hjälpa att det blev lite stressigt på morgonen eftersom jag bestämde mig för att sova tio minuter till...
Men så kom vi på att Johns faster har extranycklar och hon bor fem minuter från oss. Perfekt. (Förlåt för att vi väckte dig, A!) När jag väl kom hem så var jag tröttare än imorse, kall och ont i magen. Nu när värken i magen har släppt så känner jag träningsvärk istället. Gött.

Permalink Personligt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Fabian och Hanna, ni är fina ni! Bra att ni påminner mig att fortsätta min lilla "historia"!
På jobbet så tyckte jag att det blev lite tradig stämning efter ett par incidenter som jag helst inte vill ta upp, eftersom de inte bara gäller mig, men även efter att jag hade haft ett par samtal med VD:n och verkstadschefen. De tyckte inte att jag uppförde mig ordentligt och vår VD som var då (han är inte kvar idag) gav mig mer eller mindre utskällningar, antingen om det var för att han hade en dålig dag och kunde ta ut det över mig eller för att jag någongång kanske inte hade gjort något bra. Istället för att ha ett lugnt, sansat samtal! Min verkstadschef kallade mig bimbo på första julfesten och det sitter kvar än idag.

Dålig stämning som sagt, och det var ju kanske inte så konstigt?
Många blev upprörda också för att lönen inte var tillräckligt bra (inte om man jämförde med vad som betalades ut i andra företag), och stämningen blev om ännu sämre.
Tillslut var det några som fick nog och valde att sluta. Det gjorde de rätt i och bara sex månader senare slutade även jag. Jag började på ett nytt företag, som lager och materialansvarig. Tyckte nog att jag gjorde ett litet kliv i min dåvarande karriärsstege (om man jämför med stegen jag jobbar med idag, så befann jag mig under den jag hade på den tiden) och var ganska nöjd. Men eftersom jag bara var inhyrd så tyckte de väl att de kunde använda mig och mina goda egenskaper en sommar och sen göra sig av med mig...

Något som jag har glömt nu..?

Permalink Personligt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Det dröjde inte lång tid innan man var med i gänget, och jag tror att jag fick lite "bra" skjuts iom att jag var J's lillasyster. Det tog heller inte lång tid innan jag uppfattade mig själv som en av grabbarna, och jag började komma in i hela jargongen (därav "AQ-gänget").

Efter ungefär två månader hade jag inlett en romans med en av mina kollegor. Vi höll det hemligt ganska länge, men jag tror inte att vi höll det hemligt så bra, haha. Men vi höll upp en liten fasad mot de andra. Idag vet alla om det och ni vet vem det är om ni har följt min blogg eller om ni känner mig. Det är min underbara sambo, John. (Jag vill så gärna kunna skriva blivande man, men så är det ju inte, inte än iallafall!)

Men lugnet på jobbet höll sig inte så länge och mer eller mindre tråkigheter skedde, vänner man hade skaffat slutade, och det gick åt pipan. Tillslut slutade jag med, och har nu startat ett nytt liv. Jag har fortfarande min älskling med mig och jag har mycket bra kontakt med hela familjen. AQ-gänget som fortfarande finns kvar träffar man lite ibland, ofta i sånna förhållanden som det var i lördags och det är alltid roligt.

Permalink Personligt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Jag fick denna kommentaren på mitt förra inlägg:
"Hanna om Ah, what a day:
Kan du inte berätta lite mer i dina inlägg? Vilka är t.ex. AQ vännerna pch hur känner du dem?"
Absolut kan jag göra det!
Det är egentligen en ganska lång historia, men vi kan ju kanske göra det i mindra delar? Del 1, del 2 osv tills det är klart? Vi testar!

Jag har en mamma, en pappa och två halvbröder M och J (men jag ser dem som mina helbröder). Mina bröder är en bra bit äldre än jag, 11 och 12 år faktiskt. J har jag inte haft så mycket kontakt med under min barndom, då han hade lite att reda ut när han var yngre. Tror att jag var 9 när jag träffade honom sist. (Jag berättar mycket om J, för det är han som är lite av huvudpersonen i denna delen.)
2006 var jag hos mamma och pappa, men jag minns inte riktigt varför. Men det var på våren, för det var varmt och skönt ute. Så ringde telefonen och pappa svarade. Han kom gående med telefonen, ut till mamma och då hör jag vem det är och jag blir väldigt....rörd och glad! Min bror som jag inte har träffat på 10 år! Den dagen bestämde jag och mamma oss för att vi skulle åka och hälsa på J och hans sambo E. Tror ni vi var nervösa och spända? Ja! Dagen kom och vi träffades och fikade hemma hos dem och när vi åkte hem var vi sprudlande glada både mamma och jag. Det var så häftigt!

Några dagar eller kanske veckor senare så ringde J och sa att han hade fixat ett jobb till mig där han jobbade. Spännande tyckte jag, för nu denna tiden jobbade jag på hotell i Eslöv som städerska, cafébiträde utanför Vollsjö, 7 mil hemifrån. Så jag fick komma på intervju den 2 oktober (jag minns datumet väldigt tydligt) på AQ Elautomatik i Lund och fick då skriva papper med en gång. Jag var i chocktillstånd. Detta händer ju aldrig, det har man ju fått höra på arbetsförmedlingen! Det var ett annorlunda jobb, med massa massa män överallt. Himmelriket, eller? Nja.. inte förrän lite senare skulle jag upptäcka det.

Permalink Personligt Kommentarer (0) Trackbacks ()