Igår var jag faktiskt i Lund, på Universitetssjukhuset. Det är dit jag går när jag ska kolla mitt hjärta. För er som inte visste så har jag medfött hjärtfel och har pacemaker, så jag behöver gå på kontroll en gång per år. Inget som jag lider av, jag fungerar normalt, pallar med mer än de flesta faktiskt.
Men igår var jag och träffade min kardiolog (låter gammalt), och då gjorde han ett ultraljud. Innan jag fick träffa honom så fick jag träffa en väldigt trevlig sköterska som hette B. Hon gjorde EKG och mätte syret i blodet. 100 var det, inga konstigheter. EKG:t såg bra ut. "Längd och vikt, vet du?" frågade hon mig innan alla tester. Jag visste att jag är 172cm lång (svar på din fråga T) men vikten visste jag inte. Som jag skrev igår så ligger jag nu på 73,5kg.
Jaja, nu till det roligaste av allt. När man är på sjukhus så är det ju inte helt omöjligt att man får träffa på läkarstudenter. Jag har suttit i arbetsprov (cyklar på en cykel så länge man orkar) med fem studenter som har iakttagit mig. Och just det, ska kanske nämna att jag då hade EKG"plåster" på överkroppen, utan tröja, BH eller så, hade bara en fjuttig sjukhusskjorta som var öppen i fram. Får ju inte störa instrumenten... Pinsamt, undrar ni? Svaret på den frågan är JA!!! De första gångerna är det sjukt pinsamt, men efter ett tag så blir man van. Igår hade min kardiolog med sig en läkarstudent. Han var ung, i min ålder kanske, och direkt undrar jag hur han tänker när jag tar av mig min tröja och BH. Jag ligger på britsen och fläker ut mig (det är så det känns) och jag har två män vid min sida. Min kardiolog smetar på gel på ultraljudsapparaten och för den över mig och så håller han på i cirka tjugo minuter. Tur att det var någorlunda varmt i rummet. Jag fick vända på mig vid något tillfälle så jag ligger med ryggen mot dem. Då börjar jag slappna av lite. Och sen när allt är klart, så ska man försöka föra ett normalt samtal, precis som att jag inte har flashat tuttarna för dem. Det är svårt. "Allting ser bra ut, inga problem, men jag vill att du tar bort din piercing i tungan." Det var jobbigt att höra. Jag vill ju inte riskera något. Men vi får se, jag vill leva kvar på den farliga sidan ett tag till. Jag lovade iallafall att jag skulle ta ut den, och sen skildes vi åt.
Jag undrar fortfarande vad den unga manliga läkarstudenten tänkte.
Permalink Hjälp! Kommentarer (0) Trackbacks ()
